konserttider?

Jahopp, nu är det höst och ticnet uppdaterar biljettsläpp till nya konserter nästan varje dag. Det har släpptsa biljetter till både Johnossi, Keane och Babyshambles. (robert wells har väl också släppt biljetter till sina alla tusentals turnéer även denna veckan. och förra veckan och förra och så vidare ovesäntligheten deluxe.)
Jag har hitills bokat in två konserter för i år och det är pete och gänget på kb, malmöstaden. Även Keane skall få en person vid namn Pernilla i publikhavet hade jag tänkt.
vart pengarna sedan skall gå får ni veta i nästa avsnitt utav.. nä. kanske inte det nej.
lite synd är det allt, att man inte riktigt har råd med konserter för jag har redan nu (ska det vara så ska det) har börjat spara till nästa års festivaler. Ni vet upplägget, inget arbete, inget vidare pengaflöde.
Men babyshambles blir det, trots allt.
För att liva upp stämningen och feelingen lite tänkte jag berätta om konserternas konsert av liveframträdanden. jag talar om Depeche Mode den 7:e juli denna sommaren.
För en sådan som mig som inte riktigt hann med i biljettsläppen till vinterkonserterna var nyheten jag hörde på radion om att Dave, Andrew och Martin skulle göra en extraspelning en stor lättnad (över att få en ny chans utan att behöva betala svinigt dyra pengar via tradera). Så vid det biljettsläppet var jag beredd och vips var jag en stadionbiljett rikare.
Jag måste säga att den 4:e, 5:e och 6:e juli gick ovanligt långsamt innan dagen D infann sig. Några vänner och jag hade sovit i Stockholm dagen innan för att gå upp så tidigt som möjligt och börja köa. barnsligt och överexalterat, vad vet jag. Men det var ju faktiskt gudar vi skulle få se.
Så, min käre vän elin ställde klockan på två på morgonen för att gå upp och börja köa vid sisådär tretiden. onödigt? somfan. värt? somfan. Iallafall så kom vi ut ur lägenheten efter ett antal gäspningar och dylika trötthetssyndrom och vi började irra runt i stockholms innerstad. Tyvärr finns det inte särskilt många människor att fråga vid den tiden på natten (jo, en tant som pekade oss mot kungsträdgården) och då tunnelbanan inte öppnar förrns klockan fem insåg vi att vi som lantisar var körda.
När vi förgäves hade försökt hitta till den (förbannade jäkla skit)stadion i sisådär två timmar insåg vi att två småstadsungar som vi aldrig någonsin skulle hitta dit på egen hand. Så vi tog närmsta taxi och sa åt chaffören att åka till vårat mål straight ahead. och nej, det var inga där när vi kom dit. inte på flera timmar. Snopet och fula ord.
Men! Sen började det iallafall komma fler och fler under dagen och vi var inte längre så ensamma och kunde börja prata låtar, musik och förväntningar på kvällen med andra köoffer. För offer var vi, med gassande sol mot en kokhet stenmur i 14 timmar.
Tillslut blev det insläpp och vi radade upp oss emot kravallstaketets kalla stål. Där satt vi ytterligare någon timme.
Det skulle ju inte ha varit så jobbigt iochförsig, men nu var det så att det var några balter som var sisådär som mest vidriga personer jag har mött under konsert. tänk er följande: brud med svettdrypande ansikte så att det ser ut som att hon tvättar sig i smör. addera svettluktande armhåla skrikandes efter deo, flottigt hår med färgningen pissgult (och en ca tio centimeters lång råttig utväxt) och svarta ögonbryn. tänk er sedan samma ögonbrynspenna runt läpparna som redan har skrikigt rosa läppstift på sig. addera kläder årgång -97. ta sedan hennes pojkvän. tänk er att den mannen skulle ha platsat som foten i skon i vilken hardtechno-musikvideo som helst. tänk pimp-style deluxe, och det med världens mesta megamaskulinitet med pumpade biceps.
visserligen hade detta inte gjort ett dyft om det inte vore för att jag fick se dom idka grovhångel och extrem tungrullning med diverse kladd där i publikhavet. tänk er till slut att dom dansade hysterisk diskodans till soundchecket.
Fast det förstås, lite festligt var det.

Sen var det Sugarplum Fairy som blev rätt fetbuade av publiken. kanske inte riktigt rätt ställe och folk att vara förband på och till. Efter det var det Muse som faktiskt var stört tuffa. 
Sen.. Extas från första tonen utav A Pain that Im used to till outrot utav den sista ordinarie låten innan extranumrena -Enjoy the silence.
Då stack någon plötsligt till mig en setlist i min utsträckta hans och jag såg vad som skulle inleda fas 2:

Shake the disease.
För er som aldrig har hört låten rekommenderar jag skarpt att på ett eller annat sätt få tag på den, lyssna och förundras. För det är verkligen en utav världens bästa låtar genom tiderna enligt mig själv.
Jag har aldrig någonsin brytit ihop så totalt som jag gjorde under den låten, som för övrigt var den aukustiska verisionen med bara gitarristen Martin Gore på scen. känslan av att stå med tusentals människor som känner likadant och den låten som rakt in i hjärtat är oslagbart. I ett sådant ögonblick känns det som att man vet vad både livet, kärlek och lycka innebär och betyder. Som att man inte behöver något annat i hela världen än låttexten
Here is a plea
From my heart to you
Nobody knows me
As well as you do.
Understand me.

Låt nummer två på extranummerslistan var Photographic. helt sanslöst.
Jag avled ett flertal gånger mentalt under hela konserten och när den avslutande låten Never let me down again hade tystnat trillade jag ihop på marken och låg där för en lång stund och såg upp på stjärnorna och allt papper som flög omkring i luften runtom mig.
Hur kan musik framkalla så radikala känslor under en och en halv timme?
Underbart var ordet och underbar kommer denna vinter bli för alla som har planerat in en eller flera konserter att stå och dansa, hoppa, skrika, lyssna, förundras och sjunga med till.