Jävla kritiker?

Musikkritiker är ett märkligt yrke, och dessutom väldigt kontroversiellt - få andra yrkesgrupper, förutom kanske b-kändisar och lapplisor, blir hatade med sådan intensitet som musikkritiker. En del gör sig kanske mer eller mindre förtjänta av det, de som ser sin uppgift som en frälsningsmission. Ungefär som att Svenska Akademien vet vad bra litteratur är, och ska hjälpa alla vilsna själar att förstå det.

Man kan fråga sig om det är så meningsfullt. Många bandnamn lever i våra medvetanden som "bandet Per Bjurman älskar", "bandet Andres Lokko sågar" eller "bandet Carl Reinholdtzon Belfrage liknar vid en chardonnay i soluppgången"- vi vet egentligen inte så mycket om musiken. Många ser det som ett recept: "ta hype och idoldyrkan, blanda med en knippe smarta dissar, rör ner lite namedropping och garnera med en stor portion självupptagenhet, och du har musikkritik!"

Det är många som med stor förkärlek klagar på musikkritiker, särskilt på de som skriver om indiehippa stjärnskott. Det är hur lätt som helst att falla in i en klagovisa om musikvärldens, och därmed också musikkritikens förfall och värdelöshet. Ett otal skivrecensioner i Groove skrivs enligt formeln "dagens musik är en outsinlig ström av skit, men plötsligt kommer den här fantastiska skivan och lyser upp mörkret etc." - på samma formelmässiga sätt ägnar sig amatörtyckare åt att kritisera kritikerna, att recensera recensionerna, men ofta slutar det där och inga lösningar erbjuds.

Lösningen är enkel. Musikkritik är inte hela världen! Man kan få ett intressant tips eller åtminstone ett gott skratt, men det gäller som alltid att ta det med en nypa salt. Varför är det så konstigt? Och varför skriver de som surar över kritiker precis som kritiker? Det går att skriva om saker man tycker utan att köra över alla som tycker motsatsen. Inse att du inte är musikvärldens Horace Engdalh! Musik ska vara kul, inte en prestigegrej. Nu när festivalerna börjat släppa sina bokningar är det värt att räkna till tio innan man börjar gnälla. Och när man väl står där i festivalleran kan man passa på att kolla in det där bandet man sett på TV, läst två recensioner om och tror att man hatar. Man kan bli positivt överraskad.