Iceland airwaves 2011

Airwaves 2011 var fem fullsmockade dagar av band, fest och Islänsk kaos. På Island är allting lite friare än i Sverige, de känns som det inte spelar någon roll om man tar med sig en öl ut på gatan eller beställer sista ölen vid 6 på morgonen när man är omringad av vulkaner, glaciärer och ett hav som kan sluka en.

I år känns det som festivalen satsat fullt ut och har nått sin absoluta topp, konserthuset harpa står klart och inviger med uppträdanden av Björk. Det blir svårt att toppa för denna festival som saknar den stora arenan och satsar på att hitta de nya.

Festivalen har ett officiellt schema och ett inofficiellt där övriga pubar, vandrarhem och skivbutiker som har bokat band finns med. På det officiella programmet finns Reykjaviks legendariska spelställen med såson klassiska Nasa, klubbscenen Factory och Gaukur á Stöng som är Reykjaviks älsta rockscen, den har återtagit namnet efter att ha figurerat under andra alias såsom Sodoma under de senaste åren.

De inofficiella scenerna tar större och större plats och ofta vet man inte vad som är vad. En riktig ny höjdare jag tillbringade mycket tid i är Vandrarhemmet Kex med en pubdel som påminner om en tysk ölhall med en mindre scen i hörnet där bland annat engelska Twilight sad spelade en förmiddags spelning. För de med grönvitt fotbollshjärta kan nämnas att Kex drivs av gamla spelaren Peutur Marteinsson.

Festivalens och även stadens nya hjärta måste vara den fantastiska nya byggnaden harpa. En stor glasbyggnad som ligger vid vattnet, hela glasbyggnaden har fönster i olika vinklar och grader och det ser ut som de har fått sig en knuff och är lutande. Inne i byggnaden finns flera scener och restauranger och varenda detalj i byggnaden känns genomarbetad och unik. Och att Björk var bokad med nya skivan, projektet Biophilia gjorde ej det hela sämre. Scenen var placerad i mitten av konsertlokalen som var fullsmockad av lyckliga biljettinnehavare. Biophilia är om att kombinera det gamla med nya, hon har byggt instrumenten själv som tex en gammal orgel som styrs av en i-pod för att nämna ett exempel. Hon har även med sig en flickkör som i ena ögonblicket låter som en kyrkokör och i andra ögonblicket studsar omkring på scenen och skriker med i de mer högljudda sångerna. Ett ögonblick att minnas.

I år fanns många intressanta artister och det känns som jag hann med de mesta av de bästa trots att festivalen är spridd över en hel stad. Yoko Ono hade med sig sitt klassiska band Plastic Ono band fast självklart utan maken John Lennon men med sig hade hon sonen och kloningen av pappan Sean Lennon. Vet ej om det räknas som konstprojekt eller musik men mest tycker jag hon stod och skrek på scenen. Det var mest lidande. Roligare var dock postrockarna Lockerbie som med sitt stora band bestående av både blåssektion och stringsektion var väldigt tunga, de släppte sin första skiva i somras och kan säkerligen ha en framtid. Ghostdigital med bakgrund i Sugarcubes var även det ett av de stora ögonblicken, bandet ses som ett av Islands bästa liveband och jag kan förstå varför, det är ösigt och elektroniskt och måste ses om tillfälle ges. Amerikanska John Grant framförde med sin hjärtkrossarröst och flygel sånger som fastnar, det är allt annat än intetsägande ballader utan det är riktig ilska. Som han själv sa " kan man uttrycka så här mycket hat mot någon måste det betyda att man verkligen älskar personen". Dock missades Sinead o´Connor av ett glömt väckarklocksalarm vid en powernap.

Inte att glömma så får man inte missa festivalens hangoverparty på utomhusbassängen Blue Lagoon med chillout klubbdj's. Man pånyttföds som en bättre männsika efter det.

Nu bara ett år kvar till nästa upplaga av Airwaves och jag undrar hur de ska bräcka årets med Björk.

You must be logged in to comment on blogs! Inte registrerad? Du kan göra det här