Cosy Den är där det händer

Det är här det händer, Cosy Den. Kortedala Torg, gå bakom Expertbutiken, ner för trappan. Ingen skyltning. I en mörk källarlokal finner du en improviserad fest av högsta klass. Föranmälan är obligatorisk och insläppet är bara öppet mellan åtta och tio. Dagen till ära är fyra band utlovade i den rökfyllda, svettiga lokalen med posters från t.ex. Union Carbide Productions turnér, klassfoton från sjuttiotalet och ett gigantiskt Kahls Kaffe parasoll.

Två tjejer kommer fram till mig, Carl & Karin. ”Hej, vilken klass går ni i då?” Lite skrockande börjar vi snacka om att vi minns studenten som igår men det var ju ett tag sedan nu. Själv gick de i ettan på Schillerska, undra om det var en pik åt att vi ser på tok för unga ut? Kvällen fortlöper, jag har ju haft den briljanta planen att kombinera fotografi med öl. Resultat blev ändå till min förtjusning rätt bra.

Genidrag nummer ett: ställ dig framför högtalaren.

Genidrag nummer två: glöm öronpropparna hemma.

Först ut var Sammarbetssvårigheter från Östersund, ett soloprojekt från Johan som egentligen tillhör Hospitalet och Hartmans. Svensk pop när den är som bäst – rätt ovanligt om jag får säga det själv. Max tjugo minuter passerar innan de går av scenen och det är dags för den hemliga artisten: Jens Lekman.

Med en loop-pedal och gitarr betaboxar han och lägger riff. Med samma ackordföljd kör han ett medley av låtar, båda hans egna och om jag minns rätt något med Håkan plus en gammal discodänga. Jag har inte sett Jens sen han kallade sig Rocky Dennis och spelade på Pustervik då han gjorde ett grymt cover av ”it’s oh so quite”. Rätt roligt att han förra året spelade på Pampasscenen på Hultsfred och nu står för en publik på under hundra personer. Det är intimt och roligt, Jens delar med sig av massa kort han hittade under en sten i Frankrike mm.

Stora applåder och extranummer, dags för nästa akt – Hospitalet. Som jag tidigare skvallrat om är detta Johan som stod på scen tidigare och dessutom Martin från Vapnet och Sibiria. Ännu mer svensk pop med helt otippat vissa referenser till sjukhus. Det är sött och svinhögt.

Sista bandet på scen är Paddington DC. Stockholmaren som egentligen tillhör The Bear Quartet. Det är starkare och mer distat än något annat på hela kvällen och ibland blir det faktiskt ett grymt röjj framför scenen. Småsynthar, sång, elgitarr, Jägermeister och starköl – Paddington har allt. Dock är det ungefär halvvägs in i konserten som mina öron börjar verka och jag väljer att lämna tillställningen i ett uppenbart alldeles för onyktert tillstånd. Imorse (och fortfarande) mår jag dessutom precis som jag förtjänar, dessutom gör öronen ont.

Ikväll skall jag försöka få ihop en demo och skicka in till Meeths, man har tydligen chansen att få lira på konserthuset i höst, inte illa ^^