Indie betyder bara att man är för dålig för att få kontrakt på ett stort bolag?

The Arcade Fire. Clap Your Hands Say Yeah. Hur många kan ärligt säga att de hört en enda låt av dessa?

Det råder ingen brist på kvalitativ popmusik i början av vårt årtusende, men den uppmärkssammas i betydligt mindre grad än för några årtionden sedan, och det är med visst fog man kan misstänka att den inte vill stå i rampljuset. Rädsla att förlora kontrollen över sin musik eller fåfäng vilja att behålla streetcred och "rå ärlighet"? Svårt att säga.

Överhuvudtaget så tycks det finnas ett gigantiskt glapp mellan musiken man pratar om och den man faktiskt lyssnar på, vilket reflekteras i de hittills klara festivalbokningarna. Blott Gogol bordello på Hultsfred och Darren Hayman(känd från Hefner, "Hymn for the cigarettes" ni vet.) på Emmaboda lyser upp annars trista listor. Jag menar, Kent? KENT? Gubbrock är alltid fel. För att inte tala om all denna svenska electropop som människor tydligen lyssnar på frivilligt. Tillochmed The Knife tycks ha gått ner sig i house/techno/trance/electro/träsket(varför finns det så många subgenrer inom elektronisk musik?) efter två skivor. I ärlighetens namn har jag bara hört den nya singeln, men fyfan så usel den är. Förhoppningsvis får vi se mer spännande bokningar senare i vår.

Min relativt obildade spådom är att dagens popmusiker måste kunna prestera mer än en fantastisk debutskiva(inte så svårt när man filat på låtarna sen man var 15), sluta vara så satans stela live(med fildelningen i åtanke är det spelningar och merchandise man tjänar pengar på nuförtiden.), men framförallt måste de ta sig i kragen och sälja sig själva. Tyvärr innebär ju det att alla hippa indietyper måste klicka fram till pitchforkmedia.com och hitta ett nytt brooklyn-band att informera sina beundrande vänner om.

Ack Ack.