Pendulum rockar Roskildefestivalen

På lördagen var det äntligen dags för ett av mina personliga favoritband att spela. Pendulum etablerade sig inom drum and base scenen i Australien under det tidiga tjugohundratalet. Deras härjiga approach till till musikstilen gjorde att de snabbt växte i popularitet. Folk älskade att dansa till deras musik som verkade som gjord för att facka ur till.

Idag
På deras andra skiva "In silico" från 2008 så märks en början av vridningen mot emo-rock som bandet idag tyvärr tagit. Och på 2010 års "Immersion" är katastrofen ett faktum. Pendulum har slutat göra fet drum and base utan har idag blivit ett nytt Linkin Park. Jag undrar verkligen varför. Samtidigt: vem är jag att ifrågasätta vändningen bandet tagit. Vill de lira rock så kan de väl få lira rock.

Till min och många andras stora glädje så förstår bandet själva vilken musik publiken som fyller Arena är ute efter. De spelar sammanlagt tre nya låtar. Under dem står publiken mest och väntar på att nästa låt från drum and base-eran ska komma igång. När så äntligen "Tarantula" går på är extasen ett faktum. Tusentals unga män med bar överkropp och färg på fingrarna förvandlar publikhavet till en kokande massa.

Verkar trötta
Samtidigt så är det något trött över hela spelningen. Jag kan tänka mig att Rob Swire och gänget är trötta på att deras fans inte är intresserade av den nya skivan, utan bara vill höra de gamla hitsen. De är som Axl Rose fast i Drum and Base. De tragglar igenom dem pliktskyldigt och med ett litet mått av inlevelse, men de ser ut att tänka: "men det är ju inte denhär musiken vi spelar nu".

Leverans
Trots att bandet verkar lite trött, så är publiken pigg. När Pendulum oväntat nog drar på "blood sugar" så är det vad jag väntat på hela festivalen. Jag drar av mig tröjan, och fackar ur fullständigt. Älskade Pendulum, sluta aldrig köra era gamla hits.

Live från Roskildefestivalen
Max Pröckl