Patti Smith introducerade Roskildefestivalen

Sommaren år 2000 var jag bara 13 år. Jag fattade verkligen ingenting av världen. Ännu mindre visste jag vad Roskildefestivalen var, var Roskilde låg, eller vad döden innebar.

Jag kan tänka mig att när nyheten kom på aktuellt att nio personer trampats ihjäl under Pearl Jams spelning så blev mina föräldrar lite oroliga. "Tänk om vår son i framtiden kommer åka på sånadär festivaler?". Men ni vet förstås hur vissa föräldrar kan vara. Oroliga. Idag är jag en erfaren festivalbesökare, som har varit med om en hel del saker på festivaler, både bra och dåliga. Men något liknande det som hände år 2000 på Roskildefestivalen hoppas jag att jag aldrig kommer behöva vara med om.

Pearl Jam
Vad som hände var, att Pearl Jam hade avtalat med festivalledningen om att ta upp folk på scenen. På den tiden fanns inga rutmönster av kravallstaket framför scen. Det, i kombination med att Pearl Jam började plocka upp folk innan utsatt tid, gjorde att trycket blev enormt. Om ni inte har varit framför Orange scenen på Roskildefestivalen så är det svårt att greppa vilken enorm folkmassa som pressade på. Nio människor miste livet. De trampades ihjäl.

Minnesstunden
Jag är kluven till minnesstunden, hur den genomfördes. En del av mig säger att den var alldeles för kort, som att festivalen bara snabbt ville ha det avklarat. Man släpper en ros och räknar upp namnen på de som dog. Så var det klart, nu festar vi!

Å andra sidan så undrar jag vem som egentligen tjänar på en väldigt gråtig minnesceremoni. Som Patti Smith sa i sitt tal: "de dödas minne lever vidare i de levande".
När olyckan skett så åkte ungefär en tredjedel av besökarna hem. Förståeligt. Hade jag varit här då så hade jag nog verkligen inte haft mage att stanna. Men vad tjänar de döda på att vi går under av sorg över att vi förlorat dem? Kanske är det bättre om man kan säga ändå, någonstans, att "nu festar vi!".

Man kan aldrig släppa minnet av en död, aldrig, det går inte. Men hade det varit jag som varit en bror som inte fanns längre, så hade jag velat att min syster skulle stått där i publiken i onsdags, och gråtit, och sen haft så jävla kul hon bara kunnat resten av festivalen, sagt, "nu festar vi!".

Avslutningsvis, Patti Smiths ord:
"de dödas minne lever vidare i de levande, så Roskilde: LEV! LEV! LEV!"

Live från Roskildefestivalen
Max Pröckl